Skapa mer tid genom att optimera din tid

tidTid är som du säkert redan vet någonting relativt även om den tid vi har här på jorden är begränsad. Betraktar vi hur vi använder vår tid inser vi snart alla till mans att vi är slarviga och slösaktiga. Tid är den resurs vi inte kan köpa mer av eller få tillbaka om vi ångrar oss. Tid är en resurs som vi alla gör bäst i att förvalta klokt.

Stacka och optimera tid för att göra mer snabbare

Vi har en tendens att glömma att tid faktiskt inte är en given konstant utan snare en social konvention som kan upplevas som definitiv (för mer om detta läs ex denna blogpost). Ett exempel jag hört någonstans som jag inte kan minnas just nu visar dock på hur relativt tid är.

Ponera att ditt barn önskar att du ska komma och leka. Du säger att du inte har tid och att du måste jobba lite till. Ponera istället att samma barn kommer in med en skadad fot och blöder kraftigt. Skulle du lika självklart påminna om att du inte har tid och att du måste jobba färdigt först? [rätt svar på frågan är nej]

Tid är, även om det inte alltid är vår upplevelse, någonting som vi bestämmer över. Vi allkoerar vår tid utifrån våra prioriteringar och mål. Istället för att säga till våra barn att vi inte har tid borde vi egentligen säga att vi inte prioriterar att leka med dem. Att vi vill arbeta lite till. Det skulle inte bara vara mer sant utan också mer ärligt.

Jag ska inte ägna mer tid åt att filosofera över tid även om det är ett spännande ämne. Utan i denna artikel tänker jag istället prata om någonting som jag kallar tidsoptimering. Tycker du att det är spännande att filosofera över tid kan jag t.ex. rekomendera den här sidan med citat från Bodil Jönsson.

Att stacka innebär att vi skapar processer och flöden

Det finns ett begrepp som ibland kallas habit stacking och vad det handlar om är en idé om att vi kan binda samman flera enskilda vanor till en process eller ett flöde. Genom att ’stacka’ vanorna så blir de mer hållbara och lättare att upprätthålla. Stackning är också ett sätt att få lite mera gjort på så sätt att processen tillåter oss utföra flera moment med mindre kognitiv belastning. Det  handlardelvis om att ta seriella eller sekventiella aktiviteter för att istället stacka dem på varandra och göra dem till parallella processer eller flöden.

I sin enklaste form handlar det t ex om att lyssna på musik samtidigt som vi tränar. Vi kombinerar på så sätt två aktiviteter inom samma tidsram. Men tidsoptimering kan vara så mycket mer än så. Jag ska ta ett exempel från min egen vardag för att visa vad jag menar.

Jag har upptäckt att jag verkligen uppskattar att gå digitala kurser via lärplattformar som Udemy och Skillshare. Det är berikande att lära sig någonting, vad som helst. Men där fokuserar jag ofta på att skaffa mig kunskaper som jag kan använda i mitt arbete. Kurserna består vanligtvis av en uppsättning videor. De ordnas i en tematisk struktur (vilket är en form av optimering från lärarens sida).

Trots det behöver jag lägga en viss tid på kurserna för att tillgodogöra mig dem. Jag kan stacka mina aktiviteter så att jag får motion och information samtidigt istället för efter varandra. Genom att tillgodogöra mig kursen när jag går på löpbandet så gör jag dessa två aktiviteter till en enda aktivitet. Vinsten är att jag har skapat ett utrymme om 30 minuter där jag nu kan göra någonting annat. Vi lär oss också lättare och bättre när vi motionerar vilket i sin tur är ytterligare ett lager av optimering. För mer om det kan du med fördel läsa boken Hjärnstark som jag skriver mer om i denna artikel om energi.

Tidsoptimering är att ta samma process till nästa nivå

För att göra det enkelt fortsätter jag gärna på samma exempel. Genom att tillämpa lite fysik är det möjligt att träna i en halvtimme på ett sätt som motsvarar närmare en timmes träning. Vad det handlar om är att lägga till lite fysik till din stackade aktivitet. Om engelska inte är ett problem för dig så kan du se en video med Yuri Elkaim där han förklarar tanken bakom detta. Men vill du inte kolla på videon så tänkte jag snabbt gå igenom tanken på svenska.

Yuris poäng är att om vi går på ett vertikalt plan så kommer vi att få allt svårare att förbränna fett ju mer vi går ner i vikt. Anledningen till det ligger i att vi kan förstå en promenad som en instans av arbete och arbete är alltid summan av kraften gånger sträckan. På engelska uttrycker han det som work = force * distance. Om vi vill optimera vår promenad så har vi alltså två faktorer som vi kan manipulera. Vi kan jobba med force vilket innebär att vi promenerar med tyngder på oss. Vi kan också jobba med distance vilket innebär att vi går en längre sträcka.

Genom att manipulera båda dessa faktorer samtidigt så visar Yuri på hur vi kan optimera promenaden. Om vi lägger på oss en tyngd om t ex 20kg så ökar vi vår force i ekvationen. Om vi dessutom lägger på en stigning (incline) på ett löpband så manipulerar vi också distance. Jag kan alltså tillgodogöra mig motion från att gå i en timme på en halvtimme givet att jag lägger på mig tyngder och går i en uppförsbacke. Du kan läsa mer om fysikaliskt arbete på wikipedia här eller på Ugglans fysik här.

tid

Yuris ekvation

Genom att lägga till detta moment menar jag att jag har gått från att stacka till att optimera. Det är inte bara så att jag gör två saker samtidigt utan en av aktiviteterna är dessutom optimerad. Vill jag så kan jag också öka uppspelningshastigheten på videokursen och då har jag också optimerat den andra aktivieteten. Då går jag i 30 minuter men får motsvarande 60 minuters träning. Under samma tid kan jag parallellt tillgodogöra mig 45 minuters videokurs på 30 minuter.

Nu menar jag att jag har tidsoptimerat. Stackning handlar om att göra två saker parallellt medan optimering bygger vidare på tanken om stackning men lägger till ett moment som har effektiviserats.

Suboptimering är att överoptimera

Naturligtvis går det inte att optimera i all oändlighet. Vi kan gå tillbaka till mitt tidigare exempel om att öka uppspelningstakten på kurserna. Om den ökade uppspelningshastigheten leder till att min förståelse och inlärning försämras så har ingenting optimerats. Förstår jag mindre eller om jag har svårare att tillgodogöra mig lärandet så har jag suboptimerat. Poängen är ju att jag ska lära mig det jag går en kurs i och försöker jag spela upp kurserna så snabbt att jag inte längre hänger med så kostar optimeringen mig förståelse. Och med försämrad förståelse så har jag inte alls optimerat, tvärt om. Tiden jag har vunnit är ju inte längre vunnen – den är bortkastad. För om jag vill tillgodogöra mig kursen så måste jag läsa om den vilket kommer att ta längre tid än att ha sett filmen i ett lägre tempo från början.

På samma sätt suboptimerar jag min träning om jag går på bandet för att primärt förbränna fett samtidigt som jag lägger på stigning och tyngder. Den optimerande principen ligger i att jag får cardio-träning fast jag bara går. Går jag för att endast förlora i vikt har jag därför suboptimerat processen genom att lägga till tyngderna och stigningen. Men vill jag träna för att förbättra min motion och kondition så har jag optimerat processen.

Kontext, helhet, syfte och mål avgör vad som är optimalt och suboptimalt. Det som exemplen ovan visar på är att det alltid är i relation till ett syfte eller resultat som någonting kan optimeras. I relation till ett annat syfte kan en optimering vara en suboptimering. Optimering ligger med andra ord inom spänningsfältet mellan kvantitet och kvalitet. Det är inte så att det ena utesluter det andra. Det är lika möjligt att göra någonting dåligt under lång tid som det är att göra någonting bra på kort tid. Tidsaspekten återspeglar snarast individens förtrogenhet med en process snarare än någon form av korrelation till kvalitet.

Nästa steg – stacka och optimera vanemässigt

Mycket forskning och mångas erfarenhet är att vi kommer längre genom att ta ett steg om dagen snarare än ett hopp i veckan. Kvalitetsutvecklingsstrategier som Kaizen, Lean och 5s bygger på det tänket. Vanan är ett sätt att tillgodogöra sig en systematisk förbättring av någonting samtidigt som det öppnar upp för någonting som brukar kallas momentum. I det här sammanhanget får momentum begreppsliggöra den kraft som ligger i att systematiskt lägga tid och energi på att sträva mot ett mål.

Vanemässig tidsoptimering skulle därför kunna förstås som den bortre gränsen för hur specifika aktiviteter inom en och samma tidsram kan stackas och optimeras. En eventuell fortsättning på detta temata handlar möjligtvis om att applicera denna teknik på fler och fler områden för att på så sätt öka optimeringskvoten i livet. Och jag ser hur torrt det låter – men sett ur ett annat perspektiv innebär stackning att vi frigör tid för att njuta, ladda våra batterier och vårda våra sociala relationer.

Att optimera bort återhämtning är kanske den allra mest suboptimala lösningen på att vilja få mer gjort på kortare tid. Och då tänker jag inte främst på den överhängande risk för utmattning och psykisk såväl som fysisk ohälsa som detta för med sig. Jag tänker på hur bortslösat ett sådant liv är. Även om arbete många gånger ger oss mening och struktur så finns det en grundläggande logik bakom arbete som fenomen – om arbetet tränger undan det individuella och sociala så har det livet per definition mindre kvalitéer. Den arbetsmyran får inte ut mer än arbete från sitt liv och det tycker jag personligen låter som en dålig deal. Gillar du istället att foka på lycka, och inte har problem med engelskan, så förslår jag att du ger Gretchen Rubin och hennes syster en chans i deras podd Happier.

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.